Det var bara några dagar sedan som jag läste att bofinken hade synts på våra bräddgrader och jag tänkte att det vore så kul att få se den, bara en gång.

För två veckor sedan kom tranor och grågås.

De stod och åt på fälten som omger gamla E4 norr om Gävle mot Trödje.

Imorse, när jag drog upp rullgardinen fanns de bara där. Minst 40 bofinkar på gräsmattan tillsammans med två nötväckor.

Jag ropade på sambon så han också skulle få se det underbara.

Vi stod i flera minuter och bara njöt av skådespelet och jag kände djup tacksamhet att jag fick se dem. Efter fem minuter var de borta, allihop.

När vi senare på dagen kom ut till landet väntade både årets första gulsparv, domherrar och bofinkar på oss. Vilken lycka.

Det var knappt vi vågade andas, alldeles stilla stod vi och kände oss hänförda. Nästan all snö är borta och både små, små nässlor och libbstickan har grott och första bladen har tagit sig ur vintervilan. Och tussilagon stod där och lyste, bara för att göra oss glada. Tack så mycket.